Sine metu

Det är så man ska tänka varje morgon man vaknar och ser sig själv i spegeln. Men hur många av oss gör det? Hur många ser sig själv i spegeln och tänker: "Idag ser jag snygg ut, idag komer jag leva livet fullt ut!" Förmodligen ingen. Varför gör man inte det egentligen? Vad har man att förlora på att vara sig själv till hundra procent och njuta av det? Det kan hända att alla inte älskar en, men varför ska alla göra det? Fördelen är att man får folk omkring sig som verkligen älskar en för den man är istället. Hur många kan säga helt ärligt att de är sig själva? Jag är den första att räcka upp handen och säga att jag inte är det. Har räknat på hur många olika "personligheter" jag har. Kom vid ett tillfälle fram till att det var åtta stycken. Alltså bär jag runt på åtta olika personligheter och plockar fram den som passar för tillfället, beroende på vilka människor jag har runt mig. Försökte komma på om jag vid något tillfälle använder mig av min "riktiga" personlighet. Svaret blev nej. Men hur kan jag veta vilken som är min riktiga personlighet om jag har åtta stycken att hålla reda på? Det kan väl lika gärna vara en av dem, eller? Jag tror man känner när man är sig själv helt och hållet. Har nu på senare tid börjat inse att jag har frångått de olika personligheterna mer och mer. Jag är nu nere på tre kanske fyra stycken olika. Detta pga. att jag helt enkelt inte orkar bry mig längre. Vill inte människor umgås med mig för att jag är mig själv så är det bara att de går. Det är mig själv jag ska leva med och därför måste jag vårda relationen till mig själv i första hand.
Jag har med allt som hänt börjat inse att livet är kort, fruktansvärt kort. Man måste våga chansa varje dag. Om man inte tar varje chans man får så förlorar man något. Kanske är det den stora kärleken eller kanske är det bara en fika på stan. Men vågar man inte så förlorar man en erfarenhet, oavsett hur det går.
Vet att jag alltid har setts som ganska blyg och väldigt få har vetat att jag ens existerar. Men det där börjar försvinna, jag drar mig inte längre för att prata med människor och det är en skön känsla. Visst ibland anses man vara en idiot, men oftast blir människor fascinerade och det inbjuder till konversation och det i sin tur till nya kontakter. Det är en sak att göra det i verkligheten öga mot öga och en sak att göra det framför en dator. Men kontentan blir ändå densamma; man får nya erfarenheter. Ibland blir det bittra erfarenheter, men ibland "perfekta" erfarenheter.
Jag fortsätter att jobba på mig själv och en vacker dag öppnas rätt dörr och det är bara att kliva in. Livet ska levas, annars kan man lika gärna låsa in sig i en garderob och hoppas att ingen märker en. Vad är det för mening att gå genom livet utan att folk vet vem man är? All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet!! :) Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Tänk allt jag skulle ha missat om jag varje gång sagt nej istället för ja. Vissa gånger hade kanske nej varit bättre, men då skulle jag inte vetat det jag vet nu. Man måste testa för att veta!

Dagens dikt:

Du är stjärnan på min himmel

Du är ljuset i mitt mörker

Du är den som stannar

Då andra går

Du är den som lyssnar

Den som förstår

Du är den som ger mig hopp

Öppnar min dörr

Du söker ej fel

Klandrar mig ej

Du förstår mig

Du älskar mig

För den jag är

Utan dig är livet inget värt

För att rädda ditt liv

Ger jag dig mitt

Jag finns alltid här

Sviker dig aldrig

Du ger mig allt

Utan att ta

Din förevigt