Sine metu

Det är en dag då det är för många tankar som snurrar. Vet inte riktigt vad som egentligen rör sig i huvudet, är inte negativa saker, mest bara sånt som gör att man funderar. Sitter och lyssnar på Weeping Willows och då blir det ju lätt så. Är en sån som lyssnar på texterna och jag älskar WW's texter. Det ligger mycket sanning i dem. Ta bara I'm going down.
But I find what I always find,
I find myself alone
Drunk with an empty heart
on the nightbus heading home
I am thinking just to much
´Cause I'm earning to be touched
I'm a loser, I'm a boozer without luck
En enormt bra låt, om man verkligen lyssnar...
Jag vet inte jag. Sitter och sluddrar igenom vad jag skrivit. Kände att jag behövde skriva av mig då det blev allt med Jason. Vad som från början var tänkt att handla om honom och alla de känslorna, slutade i allt som någonsin hänt. Har nu tagit mig till nutid. Med allt vad som finns däremellan, kanske ni får läsa det en dag. Fast under en synonym, skulle aldrig ge ut mitt eget namn. Det är ärligt skrivet och kräver därför att något kan döljas.
Det är nog det här jag behöver, någonstanns att få skriva av mig, men samtidigt en plats där jag måste tänka igenom vad jag skriver. Jag känner att jag inte kan skriva precis vad som helst, det sparar jag åt mig själv, men iallafall få skriva något. Det går att läsa mellan raderna många gånger. Även om det nog krävs en mig för att kunna göra det, jag har mitt eget sätt att skriva på, mitt eget sätt att vara på och det går inte riktigt att förstå alla gånger.
Har funderat mycket kring just ärligheten, jag har kommit på mig själv med att verkligen vara helt ärlig och säga rak ut hur allting ligger till för människor jag möter. Många har backat undan, speciellt en, och så här i efterhand funderar jag om jag gör fel. Gör jag fel som säger som det är? Är det bättre att vänta i några månader och sen berätta hur allting ligger till? Skrämmer jag bort människor innan de ens hunnit närma sig? Det är lite sent nu att söka svar på  de frågorna, han är borta. Men är inte det Guds sätt att säga att han inte var perfekt? Den perfekte måste kunna hantera mig, och det innefattar en total ärlighet i alla lägen. Om det nu var så att han inte kunde hantera det, tyckte att det blev för mycket, då är han väl inte heller perfekt? Jag vet hur den perfekte ska vara och bete sig. Men märks det direkt, kan det inte vara så att man måste komma lite längre in för att upptäcka såna saker? Och framförallt, existerar den perfekte? Jag tvekar då det gäller det, jag tror att det finns någon för alla, men denne är inte perfekt. För ingen är perfekt, så är det bara. Inte ens Gud, eller vem ni nu vill tro på, är perfekt för då skulle det inte finnas mördare, våldtäktsmän, psykopater m.fl. Världen kräver att det finns en grå zon. Människan behöver något att klaga över, något att fundera över, lycka är inte perfektionism, lycka finns egentligen inte. Det är bara något som vi hittat på för att få något att kämpa för. Om man nu prångt ska använda ordet lycka så handlar det om att ha hittat sig själv och vara tillfreds med världen man lever i. Att vilja vakna varje morgon.