Sine metu

Nu har jag haft för mycket fritid igen... Inte bra att inte ha något att göra. Somnade väl vid en 3-4 inatt pga. Lina. Jag skyller allt på Lina! Hon som fått mig att börja fundera över saker och ting nu. Illa, mycket illa. Bara pga. det kommer det bli minst två inlägg inom loppet av några timmar. Bara för att Hanna ska slippa gråta över mina alldeles för långa inlägg. Jag är så snäll!
Hur som haver så har Lina bidragit till att jag hatar mig själv, för jag började fundera på det där att inte ta chansen. Det kommer dock i nästa inlägg *hehe*
Sak nummer två som Lina orsakat är i positiv bemärkelse, så tack Lina! Tack för att du ger mig en mawashigeri i tinningen så jag får ut mitt feta arsle! (det är positivt jag lovar).
Jag kom att tänka på hur lång återköpstiden är på kroppen. Gäller den bara i 18 år? Isåfall vore det ju typiskt, att man efter drygt 20 år kommer på att man vill byta. Jag är inte riktigt nöjd med den här kroppen, den är otränad, vek och har dåligt inflytande på mitt huvud. Skulle gärna vilja byta till en lagomt muskulös kropp, naturligt vältränad och som inte säger nej till lite självplågeri. Kom fram till detta då jag insåg att jag har svikit mig själv ännu en gång. Jag skyller allt på kroppen! Har blivit alldeles för mjäkig. Förut var det inget snack om att det regnade, snöade, var kallt, jag var trött eller what ever. Jag var ute och tränade ändå, oavsett tid på dynet. Då jag jobbade till 22 var jag ute efter jag kom hem, då jag började 13 var jag ute före. Men nu helt plötsligt är det bortförklaring efter bortförklaring och huvudet lyssnar dessutom på det! Det känns inte riktigt bra, jag måste få tillbaka diciplinen och börja träna. Som det är just nu går jag bara runt och klagar på mig själv för att jag inte kommer i kläderna eller de inte sitter som de ska eller vad jag nu kan tänkas hitta på. Det är väl klart som f*n att kläderna inte sitter som det ska när det är 20 kg för mycket att bära runt på! Gör något åt det då Pucko!!! Men gör jag det? Nej, jag ska nog sitta här istället och lukta på modemet. Skamligt! Nu får det vara slut på sånt, det finns inga ursäkter längre. Smärtan får en att inse att man lever så gör det ont är det bara att ta i hårdare.
Hur ska jag kunna få det jag vill ha om jag inte kan ge det de vill ha? Den logiska delen av hjärnan har kroppen på något skumt sätt lyckats plocka bort. Fast jag får ju en käftsmäll varje gång jag duschar, vad är det första jag ser då jag kliver ur duschen? Moi! Ingen vacker syn... Men ändå gör jag inget åt det, dumma, dumma, dumma människa!
Är på ett sätt bra att umgås med människor som Lina och Johanna. De ger en så jäkla dåligt samvete för att man själv inte är ute och tränar att man till slut måste ut. Men samtidigt är det deprimerande och får en att glömma allt vad träning heter eftersom man vet att man aldrig kommer bli som dem. Ta bara den där träningsnarkomanen Johanna, här springer man sex kilometer med henne och flåsar som en överkörd flodhäst. Hon är inte ens svettig! Det får en ju att, ett: Vilja sparka väldigt hårt på henne så hon inte kan träna något mer, bara för att uppnå en liten balans i Universum. Två: Bli lika vältränad som henne. Tre: Glömma allt vad träning heter och gömma sig i en garderob i förhoppning om att ingen hittar en. Fyra: Träna som en gnu och bli bättre! Bara för att...
Det finns ingen rättvisa här i världen!
Jag tror jag kör på variant fyra, om bara min kropp också kunde fatta det. Den väljer väl hellre variant tre skulle jag tro... Som vanligt, jäkla lata kroppskrälle!

All respekt till Lina och Anna iallafall som frivilligt springer maraton (stavas det med eller utan h?), jag skulle aldrig någonsin göra något dylikt. Av följande anledningar: Mina knän pallar inte asfalt. För mycket folk. För långt. Tänk att behöva planera sin träning för att kunna genomföra det. Dyrt. Alldeles för mycket folk.
Vasaloppet eller Vätternrundan skulle jag kunna köra. Utan problem, eller ja om jag hade en cykel... Men jag kan bara tänka mig att köra skatevasan. Tycker inte om klassiskt, Järnforan har jag kört och den har jag inget emot, där kunde man ju staka sig runt så. Men vasaloppet är det så mycket folk på och skidorna är för långa *haha*
Föredrar skate framför klassiskt. Tycker det inte är lika ansträngande, trots att det snarare är tvärtom. Skulle kunna tänka mig att bli skidskytt. Det skulle passa mig! Om man bortser från att jag inte är så smidig på att stanna, skulle väl ramla x antal gånger på skjutvallen, tänk vad publiken skulle älska mig! Jag kommer i värsta farten och så plofs plattfall rakt fram över någon annan skidåkare hahahahaha Ändå vinner jag, såklart! :)

Löpning är inte min grej, jag har min lunk och har lite svårt att komma ifrån det. Jag orkar ju egentligen mycket mer, men jag planerar för mycket. Jag tänker att jag kanske dör efter halva vägen, så det är bäst att ta det lungt. Kände det idag. Gav mig f*n på att springa hela vägen, även backen upp till berget, från botten och hela vägen upp. Gick ju bra! Flåsade som en smärre flodhäst, men man är ju ensam så då är det ju skitsamma. Har tidigare kommit med diverse undanflykter, för lerigt, för halt, måste orka resten osv. Men idag kände jag att jag behövde plåga mig lite extra så jag körde. Höll på att ramla två gånger, men man har ju en bra reaktionsförmåga ;) Och på vägen ner för berget igen kände jag att jag hade mer att ge, blev då lagomt förbannad på mig själv. Varför gör jag jämt sådär? Gå ut hårt och öka är mycket mer effektivt än att springa lite halvsakta och sen inse när man nästan är hemma att man har mycket mer att ge. Tycker inte om mig själv! Det finns inget som heter "jag orkar inte", det enda som existerar är ta i mer, det är nu det tar. Jag ska bli idrottspsykolog, mitt första offer blir mig själv. Kollektiv bestraffning för varje gång jag kommer med en undanflykt! 100 armhävningar och 500 situps. Då ska nog undanflykterna hålla sig just undan....