Sine metu

En allmän tråkighet sänker sig över det leopardmönstrade överkastet och helgen är äntligen (eller?) över. Den nya veckan börjar närma sig med stormsteg och stressen, paniken, längtan, hoppet och förvirringen börjar sakta greppa sitt stålkalla tag om den förvirrades bortglömda hjärna.

Ägnat hela dagen åt att läsa, vilket medförde två koppar te och att jag råkade slumra till lite vid kapitel sex. Läsningen tände dock många tankar i huvudet om hur saker och ting egentligen fungerar och är tänkta att fungera, men ska inte gå in på det här, för då blir det långt!

Vet att jag har varit inne på det förut, men det är ju trots allt en ganska stor del av människans liv. Hoppet och Lyckan. Det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan, men är det verkligen så? Eller är det bara vad vi väljer att tro för att vi inte ska inse hur det egentligen ligger till? Spä på det hela med att addera att du hoppas på att finna lyckan, cirkeln är sluten... Då har du fått två saker att längta efter som inte går att ta på, hur vet man då att de existerar? Pengar är ju lätt att säga att de existerar, de går ju att ta på. Du ser dem, du känner dem, du förlorar dem. Men hoppet kan du inte ta på, så hur vet man då att det existerar? Det kanske bara är någon fantasi som någon någon gång lyckats skapa. Sen har människan i fråga (kanske en författare eller poet) spridit denna vidare till andra människor. Dessa har i sin tur spridit det vidare och... osv. På det sättet har det blivit vida välkänt att du måste ha hopp och att det är det som får dig att gå runt, det faktum att du hela tiden hoppas. Kanske är det så att det bara är vår primitiva (nu kommer allt vara dennes fel) hjärna som spelar oss ett spratt! Möjligtvis så är det så att den bara får oss att tro att vi tycker/känner så. Verkar ju vara så att den primitiva delen av vår hjärna styr mer än vi tror, alltså så kanske det är så att den egentligen styr oss och att resten av vår hjärna bara agerar arkiv, för att den primitiva delen ska minnas allt otyg den hittar på. Det är faktiskt mycket möjligt att det är så när allt kommer omkring. För om man går tillbaka till stenåldern så var folk beroende av att hitta någonstanns att bo och något att äta. Det var hoppet som fick dem att kliva upp och gå ut och jaga, för kanske skulle de just idag springa på en gigantisk, öh, älg. Denna älg skulle sedan ge hela deras lilla grupp mat. Maten gav dem en känsla av nöjdhet och tillfredställelse, lycka med andra ord. Därav att de jagade, med förhoppningen om att hitta mat för att bli mätta. hopp och lycka...
Skinnet gav dem sedan värme (lycka) och jakten (hoppet) kanske förde dem till en bättre boplats inför vintern (återigen lycka).

Dagens visdomsord: