Sine metu

Jäklar vilken helg!
Vet inte om man är dum eller smart, men kul var det iallafall :D
Smygsvensken har tidigare sagt att han vill köra downhill, för det är så kul... Jag har svarat: "Nej, tänk om du gör illa dig och bryter ett ben, det är ju helt livsfarligt!". Downhill var inplanerat i lördags för smygvensken, brorsan hans och pappa hans.... Sen (hur nu det gick till) hamnade jag i gänget också... Så lördag morgon 08.30 satt man vid frukostbordet och prövade ryggskydd *ojojoj*
Var vid backen klockan 10.00. Mats hyrde cykel och grejade, jag tog Specializeden (min vanliga, dock heldämpade, mtb)... På med alla skydd, hjälmen på plats, en cykel under sig och sen bar det iväg till liften. Behöver jag nämna att jag har en fruktansvärd höjdskräck??? Kommer fram till lifen, killen som hänger på cykeln säger då: "Är det första gången ni åker? Då får ni åka på varsin lift". Paniken kommer galopperande och jag står där och bara gapar... Men men upp måste jag så vad kan jag göra? Jag hoppar på, får med mig cykeln och sen kramade jag liften hårt hela vägen upp.......

Väl uppe kommer jag på att vi ska ner också. Än en gång kommer paniken som en skenade häst... Men det är ju bara att hänga på, hur ska jag annars hitta ner? Tar rygg på Mats lillbrorsa och sen drar vi, blir beordrad att åka om honom och sne hör jag bara honom skrika: "Sväng höger!" Svänger höger och hör mig själv skrika: "Nej, aj, oj, hjälp, vad har du lurat in mig på?! Aj, nej, jag vill gå hem!!!" *haha* Kommer ner efter ett tag.... Med ett så, så, så stort leende. Mats frågar om det gick bra. "Nu åker vi upp igen, det där var ju så jäkla kul!!!" Så var det bara upp igen, men nu behövde jag inte åka ensam. Fick min kära älskade Mats bredvid mig och kunde slappna av :) Upp och på det igen, fortare för varje åk, högre i varje hopp/drop. Så jäkla underbart skoj!!!!

Sen runda åtta, kanske nio säger jag i liften upp: "Jag kommer ramla på stenarna i början, och det är snart". Vi kommer upp, åker igen, de andra drar före mig och sen.... Sen står jag på huvudet, på stenarna.... Kände hur jag kom in fel mellan stenröset och sen såg jag bara hur jag hade cykelstyret i maghöjd och vips var marken där. *ajajaj* Slog höften i styret, låret i sadeln, hela högersidan i marken och vaknade till efter några sekunder med halva cykeln över mig och halva under mig. Kände att jag tappat luften och höften var helt borta. Insåg att jag låg tvärs över stigen och var tvungen att komma upp. Drar mig på något sätt upp och får in cykeln på sidan om stigen. Tre dårar drar förbi mig och jag inser att kedjan har hoppat. Börjar mixtra med det och får den på fel drev överallt. Tar ett tag, men till slut så sitter den. Rullar sakta ner mot ställen de brukar vänta på. Ingen människa där, inser att jag bara har en sak att göra: Fortsätta hela vägen ner... Det varvet gick inte speciellt fort.... Kommer ner och upplyser alla om att de missade min vurpa, på stenarna... Lite av skärmen på hjälmen saknades, ett snyggt blåmärke på höften och grus längst med hela höger sidan, för att inte tala om oljan på fingrarna... Men det ska synas att man har skoj!!!
Tog ett varv till, men sen fick det vara nog... Gick och åt glass med Viktor istället, medan Mats och svärfar åkte svartpisten :D

När jag sedan kom hel insåg jag att jag var blå överallt lite här och där på låren och ett rejält skavsår på tummen... Men kul hade jag! Det som gjorde mest ont var att jag inte kunde åka mer, hade så gärna åkt mycket mycket mer... Fy fan vad skoj! För att uttrycka mig på ren svenska!
Kommer inom en snar framtid att lägga upp mina två fina stora blåmärken, det ena på höften och det andra på låret :)
Fick dock höra av svärmor att jag nog inte får leka mer med svärfar om mamma och pappa får reda på hur jag ser ut *hahahaha* "Jag har lekt med svärfar och om ni tycker jag ser hemsk ut, då ska ni se honom!" Han vurpade värre än mig kan jag avslöja.....

Jobbet väntar även om sängen lockar mer...