Sine metu

Lördagen började klockan 06.30 med att kliva upp och äta och allt som ska göras på morgonen. Åkte sedan till Gävle med Christer (min sensei) och Anne (föredetta sundsvallsbo, även hon sensei). Var där klockan 10.00 för att vara med på mitt första Bujinkan läger. Det skiljer sig väldigt mycket från vad jag är van vid. Jag är van vid extrem diciplin från karaten, man bugar då man går in i dojon, när man går ut därifrån, man tilltalar alla svartbältare med Sensei och så namnet, man står i raka led från högst graderad till lägst graderad och man vänder sig om då man ska fixa sin gi. Som förövrigt ska följa reglerna genom att vara struken, helst nytvättad och endast tjejer får ha något under den. Här tränade vissa i t-shirt och alla hade en t-shirt under, med text och grejer. Lite svårt att ta in. En helt annan värld känns det som. Jag hamnade mellan två svartbältare från början och var tvungen att fråga om jag verkligen fick sitta där. Samma sak med såna saker, jag är van att man sitter på knäna oavsett hur länge man blir tvungen att sitta ner. Där satt de hur de ville, vissa på knä, vissa med benen i kors och andra med benen framför sig. Även när de stod upp så var det så. Jag är lärd att det mest respektlösa du kan göra är att stå med armarna i kors, så jag gör aldrig det nu för tiden oavsett vem jag pratar med, samma sak med händerna mot sidorna. Även det är respektlöst mot din Sensei. Här var det inget sånt, det var bara att stå som du kände för. Det var en helt annan känsla över allting, det var mer som ett kompisgäng som tränade än en samling ledda av en Sensei.
På ett sätt är det bra att det är så, det gör att man lär sig mycket mer eftersom man inte är rädd för att fråga någon högre graderad. Jag fick träna mot tre olika svartbältare och två grönbältare. Något som jag aldrig skulle ha gjort inom Shotokan eftersom man i första hand möter de med samma grad. Det gör att man inte lär sig lika mycket eftersom de är på samma nivå som en själv. Att få möta en svartbältare ger mer, då denne har tränat x antal år fler än en själv och kan se vad man gör för fel och rätta till.
Men det är det som är den stora skillnaden, inom Shotokan ska en svartbältare respekteras eftersom denne är en Sensei. Men det finns ingen regel om att en svartbältare ska respektera en lägre graderad. Det märks tydligt på de större lägren då det kommer folk från många olika klubbar, de lite större klubbarna har svårt för att hjälpa andra. Har flera gånger råkat ut för att man nästan känner sig rädd för att fråga om hjälp. Inom Bjuinkanen så är alla likvärdiga, bältet är bara till för att hålla ihop gi:n. Det gör att man inte är rädd för att fråga om det är något man inte förstår. Jag kom på mig själv flera gånger att fråga människor jag aldrig sett förut om hjälp med olika tekniker och de hjälpte mig utan problem. Ser de att man gör fel går de in och kommer med råd. Helt annan stämning!
Jag som bara har tränat i en månad typ kan ju verkligen ingenting. Så jag var lite orolig för att åka dit, är ju som sagt van vid hård diciplin. Gör du inte som Sensei visat så är det bara att göra om till du gör det så, kan du det fortfarande inte använder han dig som avskräckande exempel och slår lite extra hårt på dig.
Igår var det totalt fritt, Sensei visade en teknik och sen gick vi ihop två och två och körde den. Råkade jag ta tre steg istället för ett eller var tvungen att justera ställningen så var det inga problem. Alla gör som de tycker känns bäst. Det gör att teknikerna blir mer användbara, det känns tydligt. Det skulle utan problem gå att använda på stan. Shotokan teknikerna kan inte användas på det sättet om du inte är väldigt bra. Därför att det krävs att den som attackerar attackerar på "rätt sätt". Man blir väldigt låst vid hur det ska se ut, inte vad det ska användas till. Det har jag märkt mycket, jag har perfekta ställningar, men är stel som en planka. FÖr jag är van att spänna mig vid teknikerna för att de ska se perfekta ut, inte för att jag ska kunna använda dem. Bujinkan gör precis tvärtom, här ska du vara så mjuk och rörlig i kroppen som möjligt för att du ska kunna parera vilken motståndare som helst. Det tar tid att lära om!

Har ont överallt i kroppen idag, men jag vet inte av vad. Blåmärket under höften beror förmodligen på katanan (svärdet) som jag råkade få i fel vinkel då jag gjorde ett sidofall. Blåmärket på bröstmuskeln beror på Christers tumme då han kastade mig. De ömmande bröstmusklerna och bröstkorgen överhuvudtaget beror på Christer... Revbenen beror på fingerspetsar som gått in där. Men sen resten, den ömma ryggen och skinkorna, främst vänster, har jag inte en aning om. Kan vara katanan eller så är det bara träningsvärk. Svårt att säga... Underarmarna och halsen beror helt och fullt på en svartbältare iallafall så mycket vet jag!

Dagen kan sammanfattas med mycket smärta och mycket skratt. Riktigt trevliga människor, speciellt den där Gävlebon.... Vem han nu var... Allt jag vet är att han är grönbältare, har sysslat med andra kampsporter tidigare, är lite rädd för att kasta tjejer (som de flesta yngre killar är), runt 25-30 år och mycket trevlig :) We'll meet again!!
Synd jag ska till brorsan då lägret i Östersund är, blev ju lite sugen att åka nu.... Synden straffar vissa på en gång...