Sine metu

Som en mawashigeri i tinningen är man tillbaka i den hårda, kalla, ensamma verkligenheten igen. Trivs så mycket bättre i min lilla rosaskimrande bubbla med plats för två :) Försöker trösta mig så gott det går med att tiden går fort (hoppas jag). Att behöva vänta på saker och "se fram emot" saker har ju aldrig riktigt varit min grej. Föredrar att få allting på en gång och kunna njuta av det tills det inte finns något kvar. Som choklad ungefär *tihi*
Försöker dock få min mogna parkeringsdel av hjärnan att övertyga resten av kroppen att allting är som det ska och att jag kommer överleva (inget jag rekommenderar någon att försöka med utan fallskärm).
Sitter just nu och tittar på min arm, ler och tänker att den armen inte ska tvättas på fyra veckor *längtande suck*. En sak är ju säker iallafall, jag får verkligen öva på att agera "vuxet" och inte som jag egentligen skulle vilja agera... Jag pluggar in hörlurarna lite längre in och höjer volymen, bara lite mer och drömmer mig bort till något nytt, något gammalt, något kärt, något älskvärt, något fantastiskt och något totalt underbart *tack*

Jag bara hittar nya favoriter hela tiden! Förstår inte hur jag kunnat levt utan all underbar musik i alla år, vad har jag levt i för fantasivärld egentligen? Förlåt WW, men ni har fått konkurrens... Min låtlista för sekunden innehåller ingen WW överhuvudtaget *kors i taket* Jag kan nog inte må riktigt bra just nu tror jag. Jag utan WW, det är ju som en fest utan sprit, det fungerar, men folk är mycket roligare att titta på med lite sprit ;) Se livet... Är dock ganska övertygad om att jag kommer överleva helt kanon även om WW bara får en liten del av kakan. Frågan är dock bara om min stackars dator överlever. Den har skrikit åt mig fyra gånger inom loppet av fem minuter att den har för lite diskutrymme. Det är aldrig en bra sak har jag lärt mig efter många dåliga försök att ignorera problemet. Fast det är lättlöst; Släng allt annat och behåll det bra :D

Tycker om rosaskimrande världar, fast bara om det är min värld. Är livrädd att skimret ska avta... Trivs så bra i det, så därför ska jag behålla känslan så länge jag bara kan, bara suga på karamellen liiiiiite till, bara sådär att den smälter samman med tungan. Önskade verkligen på bussen hem att det bara var en väldigt dålig dröm jag höll på att vakna ur, men tyvärr. Jag satt på en buss, det stod "Hudiksvall 9" på skylten och verkligheten kom ikapp tillslut. Försökte dränka det i fantasier/drömmar/minnen och musik, men inget fungerade så bra som jag hade behövt att det skulle fungera.
Hela veckan har jag trott att jag har levt i en fantasi och bara väntat på att vakna upp och inse att jag inte alls hade allt det där underbara mitt framför näsan på mig. Fast jag vaknade aldrig upp *ler lite förvirrat "nyvaket"* Jag insåg att det var verkligheten som faktiskt var så underbar, men allt som kommer upp ska komma ner tyvärr... Så nu sitter jag här, ensam, utsvulten, kall fast varm, förvirrad, bortkommen, sökande och helt, totalt övergiven i en alldeles för stor säng.
Kommer på mig själv (redan nu!) med att gå och leta efter en kropp som inte finns i min närhet, hur kommer det då inte vara om några dagar? Jag måste arbeta på min "mognad" och logiken i verkligheten. Eller så låtsas jag som ingenting och fyller mina dagar med allt onödigt jag kan komma på för att slippa tänka överhuvudtaget :/

Vissa saker klär inte min annars perfekta hjärna helt enkelt...

Dagens visdomsord: