Sine metu

"kärlek, en vanligen mycket stark, positiv känsla för någon som kännetecknas av ömhet och (ibland) sexuell åtrå. Kärlek omskrivs vanligtvis ur en världslig eller religiös aspekt men kan knappast ges en allmänt accepterad definition."

Det var en alldeles för svag förklaring måste jag säga, men hur förklarar man det egentligen? Det går inte. Det måste upplevas helt enkelt! Något jag hoppas att alla får göra, någon gång i sitt liv.

Har en otroligt stark känsla just nu som är helt obeskrivlig. Försöker att sätta ord på den, men det går inte. Det närmaste jag kan komma är "ååååååååååååh". Det kittlas i magen konstant och jag känner mig lite yr. Samtidigt så känns det  så långt borta, som att jag aldrig riktigt når det. För hur når man kärnan av kärleken?

Jag vet inte om det beror på den lilla oenigheten som vi hade i förra veckan eller om det beror på helgens fantastiskthet, men jag (eller rättare sagt vi) är tillbaka till mars 2010 igen. Fast starkare och djupare. Helt oförklarligt. Jag förstår inte hur. Det är helt underbart, men samtidigt outhärdligt.

Sedan torsdag klockan 15.30 till söndag klockan 19.10 var vi ifrån varandra sammalagt 8 timmar (medan Mats jobbade). En helt underbar helg skulle jag vilja säga. Jag tvekar inte en sekund på att jag har hittat rätt. den 1 mars så är det två år sedan det blev officiellt, men det känns som en evighet sedan, samtidigt som det känns som om det var igår.

Det måste vara något fel på oss. Vi spenderar varje ledig sekund tillsammans och ledsnar inte på varandra. Vi ligger som klistrade mot varandra varje natt och vi får aldrig slut på samtalsämnen. Vi behöver egentligen inte prata, för vi vet ju ändå vad den andre kommer att säga. Ta bara igår som ett exempel. Mats ringer mig då han är på affärn och frågar vad han ska handla. Jag säger att vi ska äta rester och att han ska köpa sallad. Ligger redan i korgen får jag till svar. För han hade redan planerat precis samma sak. Facinerande...

Har aldrig varit så öppen mot en annan människa förut. Vi kan verkligen prata om allt och har inga som helst hämningar då det gäller att berätta om våra fantasier och drömmar och önskningar. När det sedan är berättat så visar det sig att vi har precis samma tanke.

Han lockar fram det absolut bästa och det "sämsta" hos mig. Han får mig att bara känna att det spelar ingen roll vad andra människor tycker och tänker. För det handlar bara om oss. Om folk har ett problem så är det bara att blunda. Jag kan helt enkelt inte hålla mina händer/min mun borta från honom. Får panik och blir helt hopplös att ha att göra med om jag inte får ta i honom. Att ha honom så nära, men inte få ta i honom. Det måste vara så helvetet är....

Efter en liten diskussion så kom vi fram till att det är ju faktiskt så vi båda känner.

Värsta tiden på året är ju att åka till alla föräldrar över jul och inte få vara som vanligt på en, två veckor. Det är jobbigt! Men i år blir det annat, så vi slipper frustationen.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag hoppas att känslan aldrig försvinner utan bara blir starkare.

Jag tror att hemligheten är att vara öppen och inte ha några hämningar. Känner du att du älskar personen i ditt liv så se till att berätta det. Man kan inte säga det för många gånger! Och var ärlig, även om det gör ont. Det går över och om det sägs på rätt sätt så tas det på rätt sätt.

Om man inte pratar med sin partner så hur ska då den andre veta hur man känner eller vad man vill?

Dagens visdomsord:

Efter att för prick två veckor sedan fått veta att jag måste sluta på grund av för lite jobb i företaget så har jag fått min tredje intervju.

Började med att chefen fixade ett jobb hos ett annat traportföretag. Tackade dock nej till det jobbet eftersom jag itne kunde vara inne på den chefens kontor pga. rökningen. Efter tre minuter var jag tvungen att gå ut och hostade till jag kräktes. Känns inte som att jag ens tänker överväga ett arbete där det inte finns någonstans där det är rökfritt och av 100 bilar är 0 rökfria. Inte helt okej.... Han skulle dock höra med sin chef om han kunde köpa en ny bil osm då skulle vara rökfri *what?!* Känner mig lite så där "ojdå" alltså jag håller bara hastigheten, gör som jag blir tillsagd och om jag trivs har jag noll sjukdagar (trots hjärnskakning)...

Pratade med min "ägare" hon som jag är anställd av egentligen, bemanningsföretaget.... Det hon sa till mig då jag berättade om det första jobbet (hos de rökfyllda bilarna) var att jag hade råd att säga nej till jobb jag inte vill ha. Eftersom jag har så goda referenser.

Så pratade jag med chefen för Tønsbergsbilarna och han ville gärna ha mig, men tyvärr så är det ju det där med att man måste ha körning också. Han hade ett vikariat just nu för han har en chaufför som är sjukskriven. Men han hade fått höra att jag var en bra chaufför och att jag körde väldigt "ordnat". En stabil chaufför på alla sätt och vis alltså. *egoboost deluxe*

Så har ju mitt bemanningsföretag ett jobb på gång också.

Så sökte jag ett jobb själv dagen efter att jag fick reda på det. Hos ett företag jag sökt jobb hos tidigare, men då fick jag ju det uppenbarligen inte. Men nu ringde de alldeles nyss och frågade om jag kunde komma på en intrvju imorgon. För de hade hört att jag var en bra chaufför :D

Kan väl säga att jag fick in en fot på rätt företag! Chefen har ju ägt ett bärgningsföretag tidigare och är väldigt känd inom transportbranchen i Vestfold.... Och jag har gjort ett bra jobb :D

Så imorgon klockan 12.00 då är det bara att hoppas. Det är ju ett lite instabilt jobb då det gäller tider eftersom man kör över hela Norge, men vad ska man göra... Är ju liksom det här yrket jag har valt så jag är ju medveten om tiderna. Låter som ett jäkla spännande jobb iallafall. Kör öppen trailer med specialtransporter... Sten, hus, takstolar, traktorer, you name it!

Jag ser fram emot det! Bara att hålla tummarna att bilarna är rökfria annars så börjar jag grina!!

Jag är spänd!

Vem hade trott det?

Så kan väl säga att det finns vissa som har något att lära av mig *hehe*

Dagens visdomsord:

Var trevlig mot alla du möter

du vet aldrig vem som blir din nästa arbetsgivare!

Trodde jag passerat alla mawashigeri vid det här laget, men inte då. Den där påsen med kulor, den med svarta och vita. Den innehåller nog inte bara ett ojämt antal svarta och vita beroende på person. Den innehåller nog ett ojämt antal överhuvudtaget, beroende på vem du är.

Min påse går uppenbarligen aldrig tom på kulor. Oavsett hur många jag plockar upp så finns det alltid fler, alltid svarta...

En mawashigeri i tinningen, så blev allting svart igen...

Tror det här året kan komma att ha en chans att nå topplacering som det allra sämsta året av de alla. Är ju på god väg och det är bara februari...

Kan bara komma på två saker till som kan gå fel och den ena ger jag ett år på sig, tro mig!

Förstår inte hur vissa kan få och lyckas med allt, medan andra sliter som djur, men blir ändå sittandes kvar utan något alls. Så less.

Jag vet inte. Sägs att hoppet är det sista som överger en, men jag sjulle vilja säga att mitt hopp har blivit slitet, som en gammal teddybjörn. En som varit med sedan födseln. Kräkts på, sölats på, dragen i sandlådan, glömd i regnet, sparkad, kramad, nerpackad, borttappad, återfunnen, bortglömd och lämnad. Nu sitter den där, ensam på en flygplats. Utan ett öga, med en arm som nästan trillar av och med fläckar som aldrig går bort. Inte mycket att ha och förmodligen aldrig återfunnen igen. Men trogen till sista tuss.

Då sista tussen är borta är den borta för alltid. Vem ska man då vända sig till för tröst?

Jag vet inte...

Orkar inte riktigt försöka heller, hjärnan är alldeles mosig efter mawashigerin och benen bär mig inte längre. Sitter kvar på golvet och försöker minnas. Varför ens föröska?

Vissa har mer tur än andra.

Vissa får sin kulpåse full av vita kulor, som aldrig tar slut.

Jag vet inte...

Dagens visdomsord:

Det är aldrig så jävligt att det inte kan bli värre

tro mig