Vi har alla vänner som vi tappat bort på vägen. Antingen för att våra liv blev för olika eller för att vi helt enkelt inte passade ihop. Jag saknar tre av dem. De kom in i mitt liv ungefär samtidigt, men var ändå så väldigt olika och gav mig så väldigt olika saker, fast ändå samma. De kom då jag behövde dem som mest och utan att överdriva skulle jag vilja säga att det är tack vare dem som jag är den jag är idag. De kom då jag precis insåg att man inte kan glädja alla och vara alla till lags. Därför tog jag en chansning då de kom och brydde mig inte hur de ville att jag skulle vara, utan var den jag ville vara. Det visade sig att just den egenskapen uppskattades och fick dem att dela med sig av sina liv till mig.
Idag har jag tyvärr inte mer kontakt med dem än att vi hörs av då vi fyller år och slänger in ett snabbt "hur är det?" då andan faller på. Jag vet att den förste personen, M, väntar barn, den andre, P, har gjort en karriär i England och den tredje, B, har jag tyvärr tappat bort helt. Men det går inte en dag utan att jag saknar de och de har alla varsitt ord för mig som får mig att le så fort jag tänker på det. Bara ett litet ord som har sån stor betydelse.
På varsitt sätt fick de mig att inse att livet är för kort för att man inte ska uppskatta varje sekund och du kan aldrig få alla att älska dig, oavsett hur mycket du försöker. Det viktiga är att du gör en lycklig och det är dig själv. För är inte du lycklig med dig själv kommer ingen se vilken fantastisk människa just du är!
Den ene fick mig att öppna mina ögon, den andre gav mig självtilit och den tredje gav mig modet att vara den jag vill vara. För vilken roll spelar det egentligen vad andra tycker om oss? Det viktiga är väl att vi är oss själva och vågar stå för det?!
Jag sticker verkligen inte under stolen med att media påverkar min kroppsbild. För tydligen så ska ju en kvinna ha ett bystmått på 92 cm, en midja på 57 cm och höfter på 68 cm (eller nåt i den stilen). Teoretiskt omöjligt i mitt fall. Jag är långt ifrån perfekt, men vem är egentligen perfekt? Och vad ska man göra då man nått perfektionism? Nej bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete så att säga. Jag har insett tack vare mina tre vänner att man blir inte vackrare än man känner sig och alla sliter med sina fel och brister. Men att istället se det som är vackert hos en själv, får ens självbild att växa och till slut spelar de där smågrejerna inte någon roll längre.
Ser inte du det, så ser inte jag det hos dig.
Det viktigaste jag lärde mig var att livet förändras ständigt och inget varar för evigt. Även om ett par träffas då de går i skolan och håller ihop ända till den dag de dör så har deras liv ändå förändrats. Ibland har det haft det bra och ibland dåligt. Deras relation har förändrats och återgått till det ursprungliga. Det är ofrånkomligt. Men njut av livet som det är just nu istället och tänk inte på sånt som inte hänt än, eller som är mindre viktigt än det du gör just nu. Inget är lika viktigt som det du gör nu, annars skulle du inte göra det...
Jag är oänligt lycklig för att jag hittat en person som bär på spår av alla de tre personernas sätt, han ger mig glädje, styrka och uppmuntran även när vädret är dåligt och strömmen har gått...
Han får mig att tänka på dem och minnas att ständigt vara mig själv istället för att försöka vara någon annan. Jag önskar och ber att han alltid kommer finnas i mitt liv <3
Jag är dem evigt tacksam för att de tittade förbi i mitt liv och jag hoppas att jag får se de igen och att de fortfarande minns mig den dagen. Men jag är ganska övertygad om att jag satt rätt djupa avtryck hos dem (på ett positivt sätt). Fram till den dagen vi möts så kommer jag fortsätta att tänka på dem, sakna dem och le för de tre små orden som de tre otroliga människorna präntat i mitt sinne.
Dagens visdomsord:
Du är stjärnan på min himmel
Du är ljuset i mitt mörker
Du är den som stannar
Då andra går
Du är den som lyssnar
Den som förstår
Du är den som ger mig hopp
Öppnar min dörr
Du söker ej fel
Klandrar mig ej
Du förstår mig
Du älskar mig
För den jag är
Utan dig är livet inget värt
För att rädda ditt liv
ger jag dig mitt
Jag finns alltid här
Sviker dig aldrig
Du ger mig allt
Utan att ta
Din för evigt
Tar chansen och hoppas på en vinst genom att skriva ett blogginlägg om familjesmycken.se och det blir ju inte direkt svårt! Förmodligen det bästa smyckesbutiken jag någonsin hittat! Och alla underbara människor där :)
Alla som känner mig vet ju hur otroligt kräsen jag är av mig, eller som mamma skulle säga; dyr i drift. Jag skulle väl mer vilja säga att när jag väl hittar något/kommer på något jag vill ha så duger inget annat.
Därför är ju familjesmycken det optimala stället för mig. Där får jag ju precis det jag vill ha oavsett hur konstig text det är :)
Det stod att man skulle blogga om sitt favoritsmycke därifrån. Men nja, vilket skulle det bli? Jag kan få den listan så otroligt lång och mitt absoluta drömsmycke finns inte än. Jag har ju blivit (tack vare kjæresten) en inbiten matrialare/cyklist och det är ju det livet kretsar kring för oss.
Det låter kanske inte så bra, men jag tycker om min cykel och den har ju fått en otroligt stor del i vårt liv eftersom vi inte gör något annat än cyklar eller åker bil för att cykla. Därför skulle jag helt klart allra helst vilja ha en ring med Orbea loggan på. Ser den precis i mitt huvud. I silver med de svarta strecken som bildar ringen, kom på (med kjærestens hjälp) att den kan göras i ett stycke. Lite som "Ring Ring", fast i ett stycke :) och med texten "cykelnørd" på, eftersom det är kjæresten i ett nötskal :). Det norska "ö:t" pga. att vårt liv började i Norge och kanske även slutar här om 60 år, vem vet :)
Alla min två halsband som jag använder kommer från familjesmycken... Ett My Love med svart sötvattenspärla och ett hjärta av Rosenkvarts (finns ett blogginlägg någonstans här om det) med texten "Jason" för min sons skull.
Så beställde jag två Plexi Hexagoner till alla hjärtans dag som vi var och hämtade i påskas. Ett svart till kjæresten och ett rött till mig. Båda två med texten: "Tillsammans till dödens hus" och "Kramas! ∞".
Vårt slagord har ju blivit "Till evigheten och vidare" så vad passar bättre än det? Enligt Terry Pretchett så är ju evigheten bara människans mani på att sätta ord på allt. Evigheten tar slut vid Dödens hus i hans svarta trädgård bland hans svarta rosor.
Skulle ju vara helt oslagbart att få en Orbea ring, eller varför inte en ring av Sram kedjelänkar :) Eller ett halsband av de kanske :) "A chain is only as strong as it's weakest link" Som Sram skulle säga :)
Jag ska iallafall ha min vigselring från familjesmycken. Såg den då jag var in och hämtade hexagonerna. Den var inte färdig då jag var in, men för mig var den det. Så där rå och obearbetad som jag vill ha den. Skulle passa perfekt till förlovningsringen i carbon som jag SKA ha. Något annat tackar jag inte ja till ;)
Jag håller tummarna för mig själv och ska drömma om min fina ring *ser den på mitt finger redan* :D
Dagens visdomsord:
Den som sover sykkler ikke
Efter helgens diskussion kring vår kost och vad den innehåller och inte så känner jag att en riktig förklaring kan vara på sin plats :)
En vanlig dag för oss innehåller:
Frukost: Kallgröt gjord på banan, cashewnötter, grekisk yoghurt, sojamjölk, havregryn, russin, äpple och kanel
Lunch: Samma som middagen dagen innan, oftast en sallad på färsk spenat, ett ägg och en smörgås
Middag: Oftast kall mat i form av sallad som kan innehålla pasta, kyckling, färsk spenat, ägg, apelsinmarmelad, banan, spekeskinka, hamburgerrygg och persilja.
Den största frågan var ju proteinet. Vår kost är gjord för landsvägscyklister. Alla vet hur en sån ser ut, smal och med inte ett gram fett extra på kroppen. Men de håller i många långa mil!
De äter varierat och extremt balanserat. Längst ner efter varje recept har vi en rad med hur mycket kalorier, protein, fett, fibrer och sodium det är per person. frukosten tex. innehåller 479 cal, 15 g fett, 79 mg sodium, 76 g carb, 10 g fiber och 19 g protein.
Det är lite kött. Vi äter kyckling ca 1-2 gånger i veckan och rött kött på sin höjd 1 gång i veckan. Ägg däremot är det till varje middag. anledningen till att det är lite rött köt beror på att det är för lite protein i förhållande till mättnadskänsla och ska det ätas rött kött är det bättre att välja biff, eftersom det har mycket järn.
För en landsvägscyklist är karbohydraterna (heter det så på svenska?) viktigare än proteinet. Proteinet ska endast användas till att bygga muskler, inte som bränsle under träning/tävling. Då är det karbohydrater som ska brännas.
En normal person behöver inte mer än 0.5-1.0 gram protein per kilogram kroppsvikt och per dag. Det är inte så mycket....
En tour cyklist däremot behöver 1.5-2.0 gram protein per kilogram kroppsvikt och per dag.
De behöver däremot få i sig ca 10 gram karbohydrater per kilogram kroppsvikt och dag....
Författaren till boken har gjort diverse test på sina cyklister och lät bla. En cyklist (Blake Caldwell) utesluta en stor del av karbohydraterna under en träningsperiod. Det slutade väldigt illa, han gick in i väggen och gick inte att ha att göra med, jag citerar: "I've never seen anyone as angry with anyone as he was with me for suggesting the change in diet".
Däremot så körde David Zabriskie Tour de France 2011 på en kost bestående av veganmat och ytterst lite fisk. Han klarade sig bra, ändå till stage 9 då han i en klungspurt kraschade och bröt vristen. Ingenting med kosten att göra alltså... Så det bevisar ju bara att det är karbohydraterna som är det viktiga, eftersom det är många timmar på cykeln. Då du börjar spendera 7-8-9 timmar på cykeln då fungerar det inte att leva på protein. Då är det karbohydraterna som är det viktiga. Proteinet ska ha används innan för att bygga de muskler som redan finns. Så proteinet är naturligtvis viktigt i uppbyggnaden av musklerna, men inte det viktigaste.
Det krävs balans för att få allting att fungera och den balansen måste jag säga att Biju Thomas och Allen Lim har hittat.
Jag klarar av att hålla igång hela dagen (och natten) och kjæresten klarar av att först jobba och sen sticka ut och träna i fyra timmar utan att gå in i väggen. Han gör framsteg, stora framsteg. Som han själv säger; han har inte varit så här bra någonsin tidigare.
Vi känner båda våra kroppar väldigt väl och vet hur vi kan behandla den och hur den reagerar. Nu har vi hittat något som får oss att fungera väldigt bra. Jag är helnöjd och vi kör på så länge vi känner för det. Målet (för mig) är ju att se honom komma långt. Det absolut bästa vore ju att få honom sponsrad. Men så länge han tycker det är kul och gillar det han gör så kommer vi fortsätta. Det ska vara kul och produktivt att träna och tävla, så enkelt är det!
Det kanske låter konstigt/hemskt/illa att jag vill ha honom till toppen och att jag inte vet jag kontrollerar honom eller sätter mig själv på sidan. Men Det är ju han som måste träna för att lyckas och den delen kan jag inte göra något åt. Han tränar av egen fri vilja och väldigt mycket. Som sagt, vi kör på så länge vi vill och känner det är kul. Jag ser ju själv hur jag utvecklas och därför vill jag fortsätta. Jag har ju inte lika hård konkurrens, så det vore ju inte helt fel att komma upp lite själv också.
Det är i maten det börjar, det finns ingen atlet inom konditionssport som lever på dålig mat. Det fungerar inte, man måste få i sig det man behöver. Sen att man kan äta kakor, glass, godis osv då man vill. Det är en helt annan sak... Jag väljer att inte äta det för att jag vet att jag fortfarande har 10 kg som ska bort. Så inte före det :)
