2011-06-23
22:02:17
Dvala efter vättern
Kommit ut på första passet idag sedan Vätternrundan... Gick över förväntan måste jag säga. Hade räknat med att vara helt stum i benen och inte orka någonting, men inte då. Lyckades ligga på ganska bra och fick väl ett snitt på ca 25 km/h.... Helt okej om du frågar mig...
Vättern var ju en historia i sig :)
Bestämde mig på fredag morgon att jag skulle köra om jag fick chansen. Kom fram till campingen vid fyra och fick då veta att det bara var att köra om jag ville, så jag tackade naturligtvis ja. Dum i huvudet som man är ;)
Starten gick 00.26, så fick ju en åtta och en halv timme på mig att ladda upp. Hade sån sjuk ångest då jag stod på startlinjen! Aldrig cyklat i större grupp än fyra (och då var det bara folk jag känner) och nu startade vi 50 stycken... *hahahahaha* Men jag tog mig iväg!
Tänkte att jag är sjukt nöjd om jag tar mig till Jönköping, alltså 107 km.
Tog rygg på tre neongröna gubbar med delux stora vader som höll ett perfekt tempo på 22 km/h och gled på där i bakgrunden fram till första depån i Hästholmen (44 km). Där vek de av och jag fortsatte, sen hittade jag inget bra sällskap som höll jämna steg så jag körde resten själv.
Kom på i nedförsbackarna att mina hjul är helt grymma!!! Rullade ifrån allihop stående (vilade rumpan). Kom ett gäng Sub 9 (såna som ska köra den på 9 h), men de hade problem att ta sig om i nedförsbacken och gav upp och låg jämsides med mig istället :)
Men när jag kom till Gränna (80 km avklarat) då gick jag rakt in i väggen. Är ju kullersten genom hela Gränna och jäklar vad den slet! Det är det värsta jag varit med om. Något så sjukt tungt. Gick inte att växla, för man kände inte växlingen, gick inte att stå för då fick man kramp i armarna, gick inte att sitta för då skakade kroppen sönder. Jag var faktiskt på väg att ge upp, hade det inte varit för att det inte fanns en endaste människa där... Var ju liksom helt ensam och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Så jag fortsatte....
Helt plötsligt så var jag i Jönköping, vet inte riktigt hur det gick till, men där hamnade jag. Trodde dock att jag var i Huskvarna eftersom det inte fanns en endaste Jönköping skylt, bara Huskvarna överallt. Men depå stopp var det så jag raglade av cykeln och råkade ramla in i en skylt där det stod någonting med Jönköping idrottshall. Tog mig en kopp kaffe och hittade en karta. Tänkte att jag skulle ta det stopp för stopp så kanske jag skulle klara mig en bit till. Hade ju trots allt bara sex stopp kvar *eviga optimisten*
Fick en sjuk nytändning efter Jönköping och for fram som en gasell på grönbete fram till Fagerhult *ser mig hoppa fram över ängarna* Sen var det stopp. Jäklar vad tungt det var!
Bara backar och ont i rumpan och trött i huvudet. Började ju fundera om jag skulle bryta då jag såg 250 km skylten (250 km kvar) och började fundera i mitt stilla sinne hur långt det var kvar då..... Då vet man att det är dags för kaffe! I och för sig var ju kockan strax efter 03, men ändå ;)
Ja lyckades pallra mitt slitna arsle till Hjo. Gjorde misstaget att gå på toaletten, sen ville jag inte titta åt sadeln något mer. Fy fan! Ordspråket "ont som att sitta på ögat" var en klar underdrift i mitt fall. Sitta på ögat skulle varit riktigt bekvämt i det läget.
Gick in i väggen en gång till och funderade hur jag skulle klara mig, men gav mig själv inget val. Kunde ju liksom inte hoppa på "cyklister som brutit" bussen. Utan upp på cykeln och så bar det iväg igen.
De sista nio milen, alltså från Hjo och in i mål var nog de längsta nio mil jag någonsin varit med om. Jag tog det verkligen mil för mil och försökte vila så mycket jag kunde. Var tvungen att resa mig från sadeln varannan minut ungefär eftersom det inte gick att sitta ner.
Kom till Boviken och hade "bara" sju mil kvar. Försökte ringa Kjærsten för att få lite sista minuten förslag för att få igång huvudet, men han var bortsprungen. Så träffade istället på två gubbar. Fick höra att "bryta det kan du inte göra nu med bara sju mil kvar", "har du tagit dig så här långt är det bara att fortsätta" och slutligen "bussarna är inställda så du får cykla i mål". Det gav mig en liten kick i ett par minuter så jag följde efter den ena av de två. Men gav upp efter några kilometer eftersom han bara låg på stabila 17 km/h och jag höll ett fint tempo på 22 km/h. Var liksom den bekvämaste hastigheten kom jag fram till och skulle ju göra så jag kom i mål på 14 timmar.
Med fyra mil kvar så fick jag tag på kjærsten. Fick förslaget att mosa i mig så många gel jag hade och sen bara köra, för det var ju bara fyra mil kvar. "Ta det lungt och kör i ditt tempo". Jo det kan jag ju säga att jag gjorde... Var ju liksom helt ensam. Eller alltså det var ju fullt av folk överallt, men antingen så körde de om mig eller så körde jag om de.... Ingen som rullade i mitt tempo :(
Vid sista depåstoppet så kom det en gubbe och körde om mig i uppförsbacken och skrek: "Sista backen nu, ta i!". Jag svarade sarkastiskt och ack så trött: "Eller hur!" Och vem av oss hade rätt??! Så klart att jag hade rätt, för inte fan var det slut på backar! De var ju 15 stycken kvar kändes det som.... Jg var så trött så trött, så less så less och ville bara lägga mig ner och grina.
Sista milen så kände jag bara att nu är det bara att ligga på, annars tar jag mig aldrig i mål, så jag körde! Hade bara en sak i huvudet: "I mål nu!!!!"
Tog mig i mål gjorde jag också. Nästan på den utsatta tiden 14 timmar. Gick ju dock över tiden med 35 minuter, så jag slutade trött, men nöjd på 14h och 35 min
Efter tre bars, sex gel, två saltgurkor, tre bananer, två koppar kaffe och flera liter vatten/honungsvatten/energidricka/blåbärssoppa så tog jag mig i mål alltså.
Förvånansvärt pigg, inga som helst problem med benen, men huvudet! Jag gick som sagt in i väggen i Gränna och har ingen som helst aning om hur jag tog mig därifrån in i mål. Jag vet inte alls faktiskt. Var så nära att ge upp då... Men på ren envishet tog jag mig i mål. Bestämde mig att jag skulle ta mig runt då jag var vid Hästholmen och sen bara körde jag. Ville känna mig värdig min cykel och mina hjul så jag gick bara på ren och skär envishet.
Så efter att ha ägt cykeln i knappt två månader, min första racer någonsin, efter knappt 45 mil på cykeln och efter inte ha cyklat på tre veckor pga ett kraschat växelöra så tog jag mig alltså runt Vättern på 30 mil. Längst jag någonsin cyklat före vättern är 7 mil, den största grupp jag cyklat i är fyra personer och tilläggas ska kanske att jag aldrig haft en Camelback på ryggen innan. Sen att jag aldrig öppnat en gel eller en bar sittandes på cykel, eller ens ätit något liknande det är ju bara skrattretande....
Så enkelt uttryckt kan man väl säga att ingenting är omöjligt!
Dagens visdomsord:
en jäkla massa envishet kan flytta berg
2011-06-11
22:29:40
Ormbajs och scartsås
Idag har jag varit duktig och hjälpt kjærsten att ta bort allt lim från Zipphjulen. Flink som jag är så lyckades jag ju exemplariskt bra, om man bortser från de tre blåsorna som jag fick av allt gnuggande och slitande... Som alltid på en lördag eftermiddag så urartade vår konversation och en våldsam diskussion om scart startade. Grammatikprofesorn Charlott uppmärksammade sin kära kjærste om att man inte kan säga: "Skart sig". Scart är en kabel som du kopplar till tv:n, inte något som du gör med en kniv.... Men bara för det så skulle det ringas till Sverige för att få medhåll från familjen småtokig ;) Problematiken i det lilla problemet är ju bara att jag är släkt med min syster och vägrade därför att ge mig. Charlott har alltid rätt! På ren jävulskap fortsatte han därför att säga "skart" tills jag hotade att köra upp en scartkabel i näsan på honom... På något sätt fick vi det att övergå till skuren sås... Alltså scartsås... en tv middag alltså :)
Limresterna... de såg ut som ormbajs och jag överväger att lägga det på grannens trapp, bara för att kolla reaktionen *hehehe*
Började fixa min tröja nu ikväll... Men det fick ett abrupt slut då jag insåg att jag saknar tyg till armarna... Jag ska aldrig mer lyssna på Mats då det gäller tyg inköp! Och eftersom vi är i Norge så är ju ingenting öppet imorgon, så inte kan jag få tag på något då. På måndag är det också stängt och på tisdag jobbar jag till sju :( Vill ju ha det nu!!!! NU NU NU NU NU!!!!
Så nu blev jag grinig och vill inte vara med något mer. Ska sitta och tjura ett tag innan jag går och lägger mig.
Nej tror jag sätter mig i ett hörn och låtsas om att herr smart inte sitter här *morr*
Har iallafall kommit fram till den mycket intelligenta saken att mitt linsetui är gjort för blinda... för L:et sticker upp så man kan känna det. Så smart, så smart... Upptäckte dock sen, efter att jag sagt det, att blinda nog inte har linser...
Dagens kommentar:
"Du blir scizofren när du är sur"
2011-06-03
20:13:48
A tribute to the one and only!
Kjettingpojken....
Nu är det slut. Vi som haft en så fin tid tillsammans, i vått och torrt. I snö, i regn, i halka, i sol, i skugga, i berg, i dalar, på toppar. Men nu är det slut. Nu är den vackra tiden förbi. Sommaren har kommit och livet återgår lika brutalt som en mawashi-geri i tinningen på måndag morgon. Ingen mer Kjettingpojken, inga fler dumma skämt, inga fler "blev du rädd?", ingen mer knæckebrød i solskenet.
Aldrig har en arbetsplats varit så klockren. Aldrig har jag haft så mycket gøy. Aldrig har jag lärt mig så mycket på så kort tid och Aldrig har jag träffat en mer positiv människa!
Vi har haft det bra, vi har skrattat, gråtit (rent mentalt), svurit, hamrat, burit, klättrat, trynat, ryggat, misslyckats och lyckats så bra. Du har gått att lita på alla gånger, du har klarat allt och aldrig vikit dig för något. Oavsett om det varit planerat eller inte. Du har framförallt fått mig genom vintern, den kalla, hala, våta vintern. Du har fått gett skäl för ditt namn då du i alla väderlekar har fått stått på knä och tagit på kjettingen, men du har aldrig klagat!
Jag minns den gången du puttade mig uppför backen hos hon i 20 miljoner villan, jag skrek åt dig att hoppa ur, för det skulle ta stopp och jag skulle aldrig klara backen. Du hoppade ur bilen i 20 km/h och hjälpte mig uppför backen, hjälpte mina 5,6 ton uppför backen. Precis som alla gånger.
Jag minns sokkeln som vi satte upp på en minut, då vi var synkade ut i fingerspetsarna och kunden säger med en imponerad ton; "Det syns att ni har arbetat tillsammans länge och satt ihop såna här". Vår första sokkel *aaaaaah*
Jag minns alla gånger då du inte orkar vänta mig (eller inte velat bära två), du har bara tagit soffan på axeln och gått oavsett om det varit en Living eller en Boston. De gånger du tyckt synd om mig och tagit det tyngsta, de gånger jag bett om din hjälp och du har tagit det. Fina tider...
Som jag har skrattat de här sex månaderna!
Men det är väl inte så konstigt att man får en relation till någon man umgås med 7 timmar om dagen, 5 dagar i veckan i 6 månaders tid. Men vi har lyckats ganska bra måste jag säga, till trots på en pytteliten bostadsyta *som anden i Aladdin*
Fy fasiken vad kul vi har haft det, eller jag iallafall, du kanske har haft den värsta tiden i ditt liv ;) men jag vet att du gillar mig *hehe*
Ja det har varit bra!
Men nu är det slut, nu är det tillbaka till rullande schema, tillbaka till sura, trötta, ilskna Charlott :( Livet är inte vidare snällt ibland...
Jag lovar att ge dig goda referenser!
Lyftkapacitet: Som en 6 tons motviktstruck
Positivitet: Som en tre- åring på julaftonsmorgon
Samarbetsförmåga: Som gravitationen och en fallande macka
Du har varit grejt helt enkelt!
Och varje gång jag ser solen då jag åker ur en tunnel kommer jag tänka på dig *naaaaaaaaaaa!*
Vi avslutade starkt iallafall, en bergsbestigning, en galen man, en mardrömsmontering, en kustig, tre timmars övertid och ryggning utan dess like... Vi gör det bra!
Men vänta du bara! I will find you!!! När du minst anar det kommer jag dyka upp på byn, men piskan och kladdkakan redo ;P
Til then: Inga cigaretter! *pekar med fingret och skakar på huvudet*
