Sine metu

"kärlek, en vanligen mycket stark, positiv känsla för någon som kännetecknas av ömhet och (ibland) sexuell åtrå. Kärlek omskrivs vanligtvis ur en världslig eller religiös aspekt men kan knappast ges en allmänt accepterad definition."

Det var en alldeles för svag förklaring måste jag säga, men hur förklarar man det egentligen? Det går inte. Det måste upplevas helt enkelt! Något jag hoppas att alla får göra, någon gång i sitt liv.

Har en otroligt stark känsla just nu som är helt obeskrivlig. Försöker att sätta ord på den, men det går inte. Det närmaste jag kan komma är "ååååååååååååh". Det kittlas i magen konstant och jag känner mig lite yr. Samtidigt så känns det  så långt borta, som att jag aldrig riktigt når det. För hur når man kärnan av kärleken?

Jag vet inte om det beror på den lilla oenigheten som vi hade i förra veckan eller om det beror på helgens fantastiskthet, men jag (eller rättare sagt vi) är tillbaka till mars 2010 igen. Fast starkare och djupare. Helt oförklarligt. Jag förstår inte hur. Det är helt underbart, men samtidigt outhärdligt.

Sedan torsdag klockan 15.30 till söndag klockan 19.10 var vi ifrån varandra sammalagt 8 timmar (medan Mats jobbade). En helt underbar helg skulle jag vilja säga. Jag tvekar inte en sekund på att jag har hittat rätt. den 1 mars så är det två år sedan det blev officiellt, men det känns som en evighet sedan, samtidigt som det känns som om det var igår.

Det måste vara något fel på oss. Vi spenderar varje ledig sekund tillsammans och ledsnar inte på varandra. Vi ligger som klistrade mot varandra varje natt och vi får aldrig slut på samtalsämnen. Vi behöver egentligen inte prata, för vi vet ju ändå vad den andre kommer att säga. Ta bara igår som ett exempel. Mats ringer mig då han är på affärn och frågar vad han ska handla. Jag säger att vi ska äta rester och att han ska köpa sallad. Ligger redan i korgen får jag till svar. För han hade redan planerat precis samma sak. Facinerande...

Har aldrig varit så öppen mot en annan människa förut. Vi kan verkligen prata om allt och har inga som helst hämningar då det gäller att berätta om våra fantasier och drömmar och önskningar. När det sedan är berättat så visar det sig att vi har precis samma tanke.

Han lockar fram det absolut bästa och det "sämsta" hos mig. Han får mig att bara känna att det spelar ingen roll vad andra människor tycker och tänker. För det handlar bara om oss. Om folk har ett problem så är det bara att blunda. Jag kan helt enkelt inte hålla mina händer/min mun borta från honom. Får panik och blir helt hopplös att ha att göra med om jag inte får ta i honom. Att ha honom så nära, men inte få ta i honom. Det måste vara så helvetet är....

Efter en liten diskussion så kom vi fram till att det är ju faktiskt så vi båda känner.

Värsta tiden på året är ju att åka till alla föräldrar över jul och inte få vara som vanligt på en, två veckor. Det är jobbigt! Men i år blir det annat, så vi slipper frustationen.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag hoppas att känslan aldrig försvinner utan bara blir starkare.

Jag tror att hemligheten är att vara öppen och inte ha några hämningar. Känner du att du älskar personen i ditt liv så se till att berätta det. Man kan inte säga det för många gånger! Och var ärlig, även om det gör ont. Det går över och om det sägs på rätt sätt så tas det på rätt sätt.

Om man inte pratar med sin partner så hur ska då den andre veta hur man känner eller vad man vill?

Dagens visdomsord: