Sine metu

Har haft ett inlägg snurrandes i huvudet i några dagar, men inte fått ut det än. Men nu har jag några min över :)

Jag har tänkt på det där med djur gentemot barn. För mig så är mina katter mina barn. Jag vill ju inte ha några barn (just nu), men katter vill jag ha. Och eftersom de är en otroligt stor del av mitt liv så är det självklart för mig att de följer med överallt.

Eftersom vi är ute på ganska mycket äventyr så har jag valt att ha de med överallt. Hur kul är det för dem att vara hemma ensam hela dagen för att vi är på en tävling? Och andra har ju med sig sina hundar... Och barn....

Enda skillnaden mellan katterna och hundarna är att jag bär dem eller har de i bur. De går i sele och brukar sitta innanför tröjan på mig. Vanessa lägger sig under tröjan och döljer sig själv helt medan Alma brukar ha huvudet framme.

Imorgon ska vi iväg igen och då ska jag inviga ryggsäcken jag köpt. Eftersom jag sköter langningen till kjæresten så måste jag ha iallafall en hand fri. Med två katter kan det bli svårt. Alma litar jag helt på eftersom hon är kolugn, Vanessa är lite räddare av sig och vill gärna springa iväg. Så en ryggsäck blir perfekt :)

Förra helgen så var vi ner till Skåne för att träffa kjærestens syster och hans familj. Katterna var med :)
Jag hittade ett hotell där man fick ha djur, så de fick följa med på 9h bilresan. Utan problem. De låg och sov i baksätet/bagaget och gick på lådan. Vi har klätt in hela baksätet med ett sätestrekk så där har vi burarna, bajslådan och mat och vatten. Sen täcker vi bagaget och lägger en stor pläd över så de kan ligga där och sova. Så de ser ut.

Det går ju hur bra som helst att åka bil med de, när de får på sig selarna så går de direkt in i burarna och väntar på att få åka. Och de säger inte ett knyst under resan, utan ligger och sover.

Jag vet inte om det är vi som är bra på att uppfostra de eller om vi har haft tur, men de är ju helt otroliga. Inga försök till att smita ut när man öppnar dörren, aldrig missat lådan (trots att den flyttas runt både hemma och bort), helt tysta och lugna då de åker bil, ingen rädsla för hundar och framförallt lyssnar de när man säger åt de.

Att de är bortskämda det är mitt fel helt och hållet. Jag har inte försökt att stoppa de från att vara på matbordet (vi använder det inte), jag ger dem samma mat som oss emellanåt och jag är för snäll. Men det är mitt fel och inte deras.

Sen att Vanessa är en mattjuv, det har nog att göra med hennes barndom. Vem skulle inte försöka stjäla all mat man kommer över om man inte fått någon tidigare?

Men att ha med sig katter överallt ses som lite konstigt. Folk tittar ju lite snett på mig när vi kommer på tävlingar och jag har en katt i tröjan. För det är ju inte normalt, en katt är ju ett djur som kommer och går som det vill. Och ja det är ju sant, men det betyder ju inte att de inte vill ha uppmärksamhet och känna sig älskade.
Åker vi någonstans utan de nu så blir de "ledsna" och försöker få följa med genom att vara extra söta :)

Men det finns ju inget som kan jämföras med att ha två katter i knät när man sitter i soffan. Eller ljudet av åtta tassar som kommer trippandes efter en överallt. Det är kärlek det!

Dagens visdomsord:

Katterna äger huset
Jag betalar bara räkningarna