Sine metu

2009-11-23
13:27:38

Lost Love
Lina och jag hade diskussionen på MAX i lördagsnatt om saker som vi ångrar. Så nu kan jag inte släppa det. Jag har gjort en sak som jag hatar mig själv för. Därför att jag vet hur bra det kunde ha blivit.
Det var för drygt fyra och ett halvt år sedan. Jag skulle åka hem (från vart är oväsentligt) och fick sällskap till bilen av en kille. Vi pratade om kärlek för han kommenterade att jag var så glad. Jag hade precis träffat min första kille, så det var klart jag var glad. Jag frågade honom om han hade hittat någon. Det var då det hände... Jag minns allting så väl fram tills hans svar kom, därefter blev allt svart. Vi hade kommit fram till bilen. Jag står med nyckeln till pappas gröna A4:a i handen. Vi står på parkeringen mitt emot varandra. Jag har bilen snett bakom mig. Han har huset mot sin rygg. Det hörs musik från festen ner där vi står. Det är tidigt kväll, klockan är runt 22, solen sprider fortfarande sitt ljus och det är varmt. Han har en blå eller orange t-shirt på sig och ett par jeans. Sen säger han det... Jag ser sorgen i hans ögon och hör hur hans röst nästan bryts. Sen är allt svart... Från den dagen har inget varit sig likt. Då jag frågade honom om han hade hittat någon svarar han: "Ja, men jag har precis förlorat henne till någon annan". Jag kände hur det högg till i hjärtat. Det var nog mig han menade. Det förklarar hans omslag i bemötande, från ingenting, till ett uppenbart intresse. Vad gör jag i det läget? Helt jävla fel! Jag åkte därifrån, jag minns inte vad jag svarade honom, om jag svarade honom. Jag minns bara att jag satt i bilen och kände hur ett hål i mitt hjärta växte. Det var killen jag varit intresserad av sedan mellanstadiet. Det var killen med de fantastiska ögonen. Men jag är så urbota dum att jag inte gör något. Det är förklaringen till varför jag njuter av att plåga min kropp under träningspass, för att få en liten hämd för mitt idiotiska beteende. För att jag förlorat, kanske för alltid, en som jag verkligen älskat. Jag älskar hans ögon, hans humor, hans snällhet, hans sätt av vara och hans aura (ja, hans aura, den är speciell). Jag har så många gånger försökt att få honom att förstå vad jag känt, men han har inte förstått eller jag har inte varit tillräckligt tydlig. Sen när han äntligen visar intresse tar jag inte chansen. Därför Lina, därför tar jag varje chans jag får. För det finns bara en som kan laga mitt hål i mitt hjärta och jag måste träna tills den dag jag träffar honom igen. Med lite hjälp från M har jag kommit många steg närmare, utan att M själv vet om det. Han kan vara förlorad för evigt pga. min rädsla, min dumhet, min osäkerhet, min syn på rätt och fel, pga. mitt sätt att vara. Därför är jag inte samma person idag. För jag vill fortfarande ha honom, det är bara han som kan laga hålet...
Han finns inom räckhåll, men ändå för långt borta. Jag kämpar fortfarande med modet. Så om du läser det här, du vet vem du är, jag minns fortfarande vad du sa och jag ger inte upp hoppet än. Även om jag träffar någon annan så har du fortfarande en speciell plats i mitt hjärta. Du har trots allt tagit en bit av det utan att veta om det...

Kommentarer:
#1: Anonym

Mycket fint, läser med en (mental) tår i ögat. Du kommer att lyckas, du har glöden.

Citat MNK P3: "De är tanken som räknas, och insidan. Vi ses i marsallens skugga, ammen."

2009-11-23 @ 21:33:09
#2: Challe

Tack :) Vem vet om jag lyckas. Det kommer märkas. Hoppet är ju det sista som överger människan sägs det, så det är bara att hålla ögonen öppna och se till att ta chansen då den kommer nästa gång. Har ju redan gjort misstaget en gång så sannolikheten att jag gör det igen är väl aningen mindre hoppas jag.

2009-11-24 @ 23:05:38
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: