Sine metu

2010-01-21
23:35:12

upp och ner, ner och upp
Grisen gal i granens topp och i vårt hus där bor en mus som svär och tuggar snus *sjunger så falskt jag bara kan*.
Tycker om när folk får mig glad, såna människor är bra människor *tack!* Så ja ä int' bitter!
Precis kommit hem efter att spenderat lite tid i skidspåret och hos den alltid så bra värden Hanna (stal hennes nyckel och ska göra 500 kopior *hehe*), drog väl ihop en 15 km, men tappade räkningen. Betyder alltså att det kan mycket väl vara mer, jag åkte lite extra för att vara på den säkra sidan. Vill ju liksom inte vakna en morgon och inse att jag bara åkte 13,5 km, det är ju förmodligen det näst in till värsta som kan ske! Blev två varv runt hotelletslingan och så 2,5:an några varv och så min älskade ängen... Fick dock väldigt ont i ryggen då jag stakade mig runt ängen, så jag gav upp efter fyra varv och körde lite teknik istället. Litar inte på min rygg, tid på onsdag för den iallafall.  Hotellet gick faktiskt över förväntan! Körde första varvet, trodde jag skulle dö, kom upp på toppen och kände; "ett varv till....mmm", åkte tillbaka till starten och kollade klockan. Skulle träffa Annkan på Max tio över sju. Klockan var då 18.18. Ett varv till... Första varvet var jag helt ensam på, andra varvet var vi fyra stycken som slogs om plats, varav tre skateade (gillar mina omformuleringar på ordet skate), eftersom jag är så sjukt snäll så klev jag åt sidan så den som kom efter mig kunde passera. Hade en gubbe framför mig som jag ber till gudarna att jag inte ser ut som då jag åker. Om jag gör kommer jag bränna skidorna lagom till april!!! *hjulbent, överkörd kossa* Precis då jag kommit uppför sista backen ser jag hur det kommer en kille bakom mig, jag kliver åt sidan och ser honom åka om... Den dag jag åker som han, den dagen kommer jag vara med i landslaget!!! Shit alltså, snacka om att kunna glida på skäret! Det var uppför och han gled längre än vad jag glider i en nerförsbacke då jag står på två skidor!!! *respekt* Så vackert att se folk som kan åka... Han försvann dock väldigt fort... Såg honom då jag lämnade ängen, stod och väntade på att han skulle få passera före mig, han svängde dock av mot 7 km/milspåret. Vilket då innebär att han hann åka 10/13 km på samma tid som jag åkte 6 km... Jag är inte ett dugg deprimerad, inte alls *gråter floder* Jag som var så stolt att jag tog mig runt hotellet på 20 min andra varvet! Så kommer han där och ska stajla som om han vore värsta Gunde Svan!!! *pshy*
Kände att jag var tvungen att åka 2,5:an efter hotelletsvängarna också (annars får jag ångest och tycker att jag tränat för dåligt), så jag åkte tillbaka till ängen och vad får jag se?? En hel j*vla hög med små äckliga ungar! Och vad gör de??? Skatear såklart!!! Där kommer jag och måste försöka se bra ut bara för att de är där. Gick nog åt skogen förövrigt, men jag var för trött för att orka bry mig :) Hade ingen känsel i låren... Ja, jag körde ett varv och vek av mot kaninspåret. Då jag kom tillbaka hade marsianerna lämnat ängen och jag körde mina sista fyra varv eller om de var fem eller sex (who knows, who cares). Skulle till bilen efter det. Vart har då de små äckliga ungarna flyttat sig åt?? 2,5:an så klart!!! Fast i början på flacken, så det gick utan problem att passera.
Minns den gången jag åkte och stötte på ungj*klarna i sista kurvan innan den långa uppförsbacken på 2,5:an. De som åkt den vet ju att det alltid, alltid, alltid är isigt i kurvan efter nedförsbacken och att det samlas väldigt mycket snö där. Alltså brukar jag mer eller mindre ploga runt. Nu stod det ju en 10-15 ungar där, några år yngre än mig, och så deras ledare. Jag upptäckte de försent och hade ganska hög fart in i kurvan, men det var ju inte så att jag kunde börja ploga utan det var ju bara att försöka se bra ut och skatea mig fram genom kurvan. Klarade det och pappa kom precis efteråt, han hade fått höra kommentaren från en av ledarna: "Det är så där det ska se ut!" Jag lever fortfarande på det, men det är jag värd!!! Säkert en fem år sedan, men lika nöjd är jag för det :D

Är mycket glad över att fått drillning av min alltid så hårda, men orättvisa syster! Nu så här i efterhand uppskattar jag hennes sätt att se på backar, eftersom jag blivit likadan. Är det en backe ska man uppför den, orkar man inte så är det bara att göra om allting! Det är nog den bästa morot man kan ha då man känner benen vika sig och man bara vill lägga sig ner och hyperventilera. Liks förbannat fortsätter man, för jag vet ju att om jag stannar så kommer jag tvinga mig själv att göra om allt. Precis som hon gjorde då jag var mindre. Tackar och bockar systeryster!!! Du borde börja jobba som coach, fast du skulle inte få några kunder, förutom mig :)

Ja, mycket roar liten och inget ont som inte för något gott med sig som jag brukar säga. Är på lite bättre humör nu iallafall än jag varit de senaste dagarna, men nej Lina, Anna, Hanna och alla ni andra "inblandade" det beror inte på den ni tror... I det fallet lägger jag bara in ett långt och fnysande "pshy".

Dagens visdomord:

Alla kamper i livet har något att lära oss,
även de vi har förlorat.
Det femte berget

Kommentarer:
#1: Johanna

haha... ja, visst är det en bra träningsmetod? Det bästa är att nyttja den under tävling med, fatta vad förvånade alla skulle bli om man under en stafett går typ tre steg, vänder, joggar ner och sedan springer upp för backen igen!!!



piskar på dig

2010-01-23 @ 22:51:23
#2: Challe

Brukar du inte göra det då? Nyttja den under tävling alltså... Det brukar jag, trodde det var en självklarhet att göra så, alltid. Det gör jag när jag går på stan också. Om jag stannar i en trapp så går jag ner och börjar om igen ;)

2010-01-24 @ 19:47:35
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: