Sine metu

2012-03-28
17:57:28

Don't!
Känner mig lite "va fan" idag...

Fick en liten påminnelse idag om hur det kändes innan Vättern förra året. Grejen med det var ju att det var kjæresten syster som skulle köra, men hon blev sjuk. Så ca åtta timmar innan start tog jag över hennes nummerlapp och bestämde mig för att köra i hennes namn tillsammans med svärfar och kjæresten.
Tilläggas ska väl att jag hade hämtat min första racer i påsk samma år och hunnit cykla ca 15 mil sammanlagt innan Vättern. Inget som jag förespråkar någon normalt funtad människa att göra....
Väl på startlinjen så insåg jag att jag skulle få köra själv, eftersom jag inte var tränad nog. Utan att få det sagt till mig så förstod jag att de andra ansåg att jag aldrig skulle ta mig igenom och de ansåg därför att det inte var någon idé att cykla med mig. Det skulle ju bara sinka deras tid...
Sånt är ju dåligt att antyda till mig. Det leder bara till en sak och det är att jag måste motbevisa alla. Så runt kom jag ju. På ren envishet...
Nu för en stund sedan så stack kjæresten ut på intervaller. För, jag citerar: "Jag kan inte förlora ett pass, för spinncupen". Det blåser storm ute.... Går förmodligen snabbare sidlänges än framåt eller bakåt....
Har i några veckor haft känslan av att jag är ett hot. Han måste träna så mycket han bara kan, för han vet inte hur mycket jag tränar och tänk om jag tränar mer! Känner lite känslan av att jag inte får komma ikapp honom i träningen, han måste vara bäst. Farlig sak att antyda till mig.... Nu kommer jag börja träna som en galning, utan att säga något som helst. Bara för att...
Insett att jag ses som "den där otränade människan som inte riktigt lyckas" av människor i min närhet. de har liksom inga förväntningar på att jag någonsin kommer bli tränad. Börjar ledsna på det...
Sa redan efter Vättern förra året att jag skulle köra den på tio timmar iår. Fick väl lite halvtaskig respons från kjæresten. Inga höga förväntningar där inte...
Iår skulle de dock bli en "kosetur" där alla skulle få vara med, oavsett hur tränad man är *tack* Jag kommer satsa på mina tio timmar så kan de få ha sin kosetur... Var jag inte passande nog i sällskapet förra året som väljer jag att inte vara med iår. Tycker inte om sånt där...
Känner mig så otroligt irriterad på det där "du är inte värd det där", "du kommer aldrig lyckas", "du klarar det aldrig". Sånt måste motbevisas, kosta vad det kostar vill...
Hädanefter är det hårdträning som gäller, utan någon som helst inblandning från någon annan, helt ensam, utan att någon ska få veta exakt hur mycket jag tränar (tack gode gud för att jag jobbar natt). De ska få äta upp varenda tanke de har haft på vad jag klarar och inte klarar och vad jag är värd eller inte!
Dagens visdomsord:
Don't EVER tell me
what I can't do

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: